I don't like Mondays

Igår vaknade jag i ganska många omgångar innan jag till slut orkade ta mig upp ur sängen. Det är något med att gå upp mitt i natten (kvart över åtta) som liksom känns helt orimligt. Januari, du är min hatmånad. Min absoluta äckelhatmånad. Du är måndag! Du är måndag i 31 dagar, det nya årets kämpiga, slitiga, orimligt tungrodda måndag.

På väg till station gick jag förbi så många mysiga, fina morgonöppna caféer där folk satt med sina laptops och sina kaffekoppar i väldoftande värme och jobbade med typ kreativa saker som romaner och... sånt. Men jag kämpade på, samtidigt som jag inombords hemligt tänkte att om, OM, jag råkar komma lite för sent till station, då låter jag tåget gå och går hem och jobbar. Men som den lutherska slav jag är satte jag mig på tåget trots att klockan var 13 över och tåget skulle gå 15 över och det hade varit helt rimligt att släpa lite extra på stegen sista biten och komma för sent.

På jobbet var det vaktmästaren och jag. Jag kokade lite kaffe, plockade ur diskmaskinen, slängde äckliga matvaror från kylen, planerade svenska och retorik och hade stressont i magen för att allt gick för långsamt och det var för mycket att göra för att hinna med allt. Åt lunch framför datorn, åkte hem.

Mitt i mitt mellanmålsäggkokandet blev det en plats ledig på ett pass. Av med äggen, ut i mörkret! Om passet säger jag detta: jag hatar wallballs. Men gillar mina peeps!

Efteråt kände jag den där endorfininspirerade glädjen som jag kan sakna när jag inte kör pass. Åkte hem, bytte om, packade ner mina spel och gled bort till Haga för mat- och spelkväll. Hjort! Kronärtskockspuré! Sällskap! Plus katt. Åh, katt (hon hatar mig).

Jag vann. Sen gick jag hem och klockan var ett och allt var bara trött trött trött.