To face what I've done and do my time

På initiativ av min vän K har jag gått en kurs i handstående i vår. Fem tillfällen, 90 minuter styck, tillsammans med den mest vältränande, smidiga och starka människa som jag sett på nära håll. Vi har fått öva oss i att aligna kroppen (och varje gång vi pratar om det börjar jag inombords nynna på align my heart, my body, my mind och så är jag lost en stund pga hur bra är inte mumfords?!)  och på att spänna rätt och flexa fötter och pressa ihop låren och negativa pressar och annan bullshit som kommer ta åratal. I jämförelse med den magiska kroppskontroll som läraren har är man förstås ett kylskåp men som Diana brukar säga - kylskåp går att öppna! och jag har faktiskt ändå tagit mig lite framåt. Jag kastar mig inte längre upp och framåt och går tre meter och faller ihop utan jag över på att stå. helt. stilla.

Examensprov! Jag vajar som ett litet löv i vinden men jag var även ganska trött. Tanken är så klart att fötterna inte ska söka sig till väggen hela tiden och nu fattar jag var E menat när hon gått runt och tjatat på mig att dra in revbenen (hur fan drar man in revbenen har jag undrat, det är BEN, de sticker liksom ut). Det är alldeles för mycket som sticker ut där och då blir det svankigt och sen blir det banan av skiten. Men jag landade i alla fall tyst som en gasell på fältet (vilket admittedly är lättare på gummigolv än parkett).

Nu är frågan: fortsättningskurs? Eller bara öva på egen hand? Jag blir ibland lite irriterad i det där trånga hårda rummet eftersom jag till exempel praktiserat viktförflyttning på fingertopparna sedan dag ett och... ja jag vet inte. Vill komma vidare? Vilket ju då en fortsättningskurs onekligen skulle hjälpa mig med så att. Hm.

Jag ser hur som helst fram emot en sommar med många fina raka handstands på konstiga platser!