Hösten som årstid calls for en helt annan ljudbild än vårens och sommarens spröda toner och house-dunk. På hösten vill jag ha en tjock ljudmatta, mycket gitarrer och bas och trummor och gärna en härligt varm och manlig röst som sjunger om uppbrott och järnvägsspår. Bästa exemplet är Lars Winnerbäck, post-Singelalbumena. Söndermarken är en enda geggig höstlövsåker av melankoli och brustna hjärtan; rödvin och nedgående solar, rostiga svärd som hugger och sånt annat höstigt.
Den här hösten (som började igår) har jag istället helhjärtat kastat mig tillbaka i Mumford & Sons armar. Ja, jag är besviken över att de fått för sig att de är U2 eller Coldplay eller något annat generiskt arenaband och nej, jag är väl inte helt ombord det religiösa temat som dyker upp ibland och när man läser texterna rakt upp och ner är de mycket på "oh no love you're not alone"- nivån och liksom inte så himla spännande. Men det finns ändå något där och släng in en banjo och några trummor som i de gamla låtarna så är det perfekt hösthumör.
Jag har lyssnat på Belive kanske tjugo gånger det senaste dygnet, sen Lover of the Light, sen Below my feet, sen Thistle and Weed och I Gave you All och Little Lion Man. Sen Believe igen.
De jävlarna turnerar ju aldrig i Sverige men de kommer till London i december. Hmmm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar