Run you fools

Igår var det spring-wod. Det är något med den där löpningen i wod-form som gör mig så himla spattig. Jag blir nervig som inför inget annat (förutom tävling och tjejer) och är övertygad om att jag ska komma sist (och vad spelar det för roll om man gör det?! ingen!). Det är trauma från tiden som konditionsidrottare, intervallsprint på fuktiga skogsstigar och gemensam start på stafetter där jag flåsade som en älg (en älg med taskig kondis) över granris och lingonbär och försökte hänga med de snabbfotade i spetsen. 

Dåligt självförtroende mer än dålig form alltså, men framförallt är det så himla mycket jobbigare att ta i när man springer än att ta i när man t ex gör pullups. Jag accepterar mina begränsningar i riggen, men jag blir asförbannad av mina begränsningar i löpspåret. 

Passet igår var en löp- och burpeefest.

På 4 minuter: 800 m löpning + 20 burpees
På 3 minuter: 400 m löpning + 15 burpees
På 2 minuter: 200 m löpning + 10 burpees
På 3 minuter: 400 m löpning + 15 burpees
På 4 minuter: 800 m löpning + max antal burpees. 

Första varvet hann jag bara in och vända, sen hann jag typ 10, 9, 10 och på sista varvet 2. Jag unnade dock mig själv 10 sekunders vila istället för att göra burpees in i kaklet ty sådan är jag. Löpningen kändes okej, lite stumma vader (min naprapat är igång och försöker knåda bort mina 12 år gamla muskelknutar) och nya skor som klämde men efteråt kände jag mig helt hög. Älskar att ha sprungit, det gör mig mer nöjd än någon annan träningsform i världen. Undantaget crossfittävling typ. 

Göttigt gäng! Åkte hem, åt kolhydrater. Mådde som en liten prinsessa. 

Idag: not so much. Mm. Ben. Döda.