Don't cover yourself in thistle and weeds

När man jobbar med elevhälsa på en gymnasieskola får man ofta se eleverna i deras sämsta, det vill säga när de är som mest stressade och ledsna. Det är beklämmande att dagens sjuttonåringar mår så inihelvetes dåligt, att de har sådan press på sig själva att prestera, att hela tiden vara motiverade, att orka. Ibland orkar man ju inte. Men de ser inte bara inte att orka som ett misslyckande utan sig själva som misslyckade. Om de bara kunde skärpa sig, skulle allt lösa sig, säger de. Vi försöker säga till dem att det faktiskt inte är så enkelt, ens för vuxna, att man bara "skärper sig". Ibland behöver man hjälp. Ibland behöver man vara snäll mot sig själv, ta en paus och komma tillbaka senare.

Det är ju lätt att säga, men svårare att praktisera. Just nu försöker jag följa mina egna råd och jobba lite på att vara snäll mot mig själv. Igår var jag tröttare än tröttast, dödens trött. Jobbade med dokument hela dagen och att jobba med dokument är betydligt mer uttröttande och energidränerande än att jobba med människor.

Hade tänkt träna efter jobbet men orkade inte boka pass och orkade inte tänka ut ett pass och orkade bara inte ork helt enkelt. På morgonen hade jag kört ett enkelt, uppmjukande yogapass på tjugo minuter så träningen för dagen var "egentligen" gjord och jag tänkte på det och på hur kroppen vägde tusen kg och på att ha ljud, skrammel, stök och vikter omkring mig och på hur lite jag skulle orka prestera och så åkte jag hem. Lade mig på sängen under en filt och läste om Ester Nilssons trassliga kärleksliv medan J lagade mat.

Snäll och förlåtande. Sen lagade jag fröknäcke, plockade ur disk, duschade och tvättade håret (<-- så otroligt ansträngande, hatar att duscha), packade ner ny disk, torkade av, gjorde en ny omgång müsli, stretchade lite lagom och kom i säng halv tio. Det funkade alltså att hämta ny energi ur lite vila och sen få bra saker gjorde ändå. Yey for me!