När Connie Britton säger y'all jublar änglarna

Det kan vara så att jag har sett 18 avsnitt av Nashville på tre dagar. Det är bara en sån crazy bananas underbar serie som gjord för mig. Bra musik som soundtrack, check. Mycket musik överlag, check. Vackra, svårmodiga män med gitarrer, check. Så, såå många svårmodiga män med gitarr! Fantastiskt begåvad rödhårig tjej i huvudrollen, check. Hähä. Plus relationer och humor och ~drama~ och sånt.

Min favoritskådespelare är hon som spelar lilla Scarlett (Miss Scaaaarlet! Miss Scaaarlet!). Hon levererar alltid det sista lilla leendet eller himlandet med ögonen som lyfter scenerna. Som när hon extremt bakfull blir erbjuden ett glas champagne på skivbolaget, tar det och tar en sipp, ler tappert och precis när hon går ur bild grimascherar för sig själv. I feel you sister! Champagne dagen efter en rejäl fylla? Brrrrrrrrrrr.

Fast bäst av alla är förstås Connie Britton. My queen.

Några saker jag gjort utöver kolla på Nashville: tagit pb i clean + jerk. 57 smaskiga kilon lyckades jag först mer eller mindre squat cleana upp (hur kan det kännas så fruktansvärt tungt?) och sedan split-pressa upp. Jag tänker att med lite mer teknik borde jag kunna ta mig över 60? 57 är, apropå gårdagens inlägg, inte heller en särskilt sexig siffra.

Jag har även gått på kurs, jobbat och köpt en vas till mina tusen tulpaner.
Plus ätit CHOKLAD MED POPCORN I. Lemme tell y'all. It was good.